Idag så åkte vi ihop S och jag.Det är väldigt längesen som jag tog ton så enormt.Får så dåligt samvete.Vet ju att S inte är som andra och har svårt att förklara saker och ting.
S fick sin medicin och en vitamintablett, de låg på bordet, jag stod vid diskbänken och S säger väldigt upprört " min medicin är borta, vill ha ny". Jag säger då att hon inte kan få en ny ,vi måste leta, hon grät och var förtvivlad, jag förklarade om och om igen att hon inte kunde få en ny för om hon hade tagit den och inte kom ihåg det så var det inte bra att ta en till.Ja det var rena rama cirkusen. Jag tappade humöret.
Vi lugnade ner oss och åt vår frukost, sen säger hon "Nu kommer jag ihåg ,medicinen är i magen,jag svalde dem".Sen säger hon, det är så svårt att förklara, jag kan ju inte. Svarar henne då att om vi bara tar det lungt och försöker förstå varandra så blir det bra.
Känner mig som en jag vet inte vad, hennes kommentar där , Svårt att förklara, jag kan inte,det slog i bröstet på mig, det är ju det som hon har så svårt med och ÄNDÅ blev jag så arg.
Jag vet hur det känns. Men samtidigt så kan man ju inte hjälpa alla gånger att man blir arg. Och det blir inte bättre av att man får så dåligt samvete, och det är verkligen svårt när man vet att dom inte riktigt kan förklara.
SvaraRadera